ÄNTLIGEN KLARHET eller BORGERLIGA SPÖKEN

Carl Johan De Geer om kombinationen fotografi och måleri.

Om ni undrar vad det är för bilder som jag har målat på... så ska jag berätta:

I 40 år har jag fotograferat. Mina drivkrafter under denna långa tid har varit många. I övre tonåren ville jag undersöka och använda gamla fina apparater. Fascinerad av teknik och mekanik skaffade jag olika former av skrot som jag försökte renovera: förkrigsbilar, förkrigskameror och förkrigssymaskiner.

Eftersom jag saknade både pengar, kunskaper, lämpliga lokaler och bra verktyg så misslyckades de flesta av dessa projekt. Men när jag 1957 kom över en riktig kamera, en Leica från 1929, så började en ny tid för mig. Jag fotograferade varje dag. Först i svartvitt men i mitten av 60-talet upptäckte jag färgdiats enorma lagringskapacitet. Möjligheten att bevara, möjligheten att stoppa tiden. Att spara husen som skulle rivas. Människorna som skulle bli gamla och dö. Kamraternas självförstörande konstverk. Rummen som skulle byta invånare och möblemang. Stämningar som var sköra och flyktiga. Allt detta kunde registreras!

På 60- och 70-talen blev fotograferandet mitt yrke. Jag levde på det. Bilderna blev fler och fler. På 80-talet upphörde fotograferandet att vara min huvudsakliga försörjning. Jag gick över till att arbeta med film.

Men bilderna finns kvar. Hundratusentals av dem. Och bildsamlingen har utökats med alla de rum jag gjorde som filmscenograf, till filmer av Johan Bergenstråhle, Jan Troell, Lars G. Thelestam, Marie-Louise Ekman, Håkan Alexandersson... och mig själv. Ja, på 90-talet började jag göra egna filmer. Den senaste heter "Med kameran som tröst, del 2".

Alla dessa rum som jag fotograferat... de finns bara kvar som fotografier. Jag vill se dem, jag vill arbeta med dem, jag vill förse dem med invånare. Jag vill att det ska spöka i dem, jag vill att de ska vara scener för minnen, fantasier, mystik, vemod, sorg och diffusa känslor.

En gång för länge sen hade jag ett samtal med min vän och kollega Lasse Hillersberg. Det var på 80-talet. Jag frågade honom: alla dessa färgbilder som jag tycker så mycket om, vad ska jag göra med dem? Lasse tittade allvarligt på mig. "Du kan använda dem som underlag för superrealistiska oljemålningar."

Jag blev förkrossad. Om jag, i bästa fall, hade 40 år kvar att leva... om varje målning tog fyra månader att måla... om jag dessutom kunde vänta mig, med min bristande talang för realism, att de flesta skulle bli misslyckade... ja, då framstod alltsammans som ett hopplöst projekt.

20 år efter detta samtal finns det bläckstråleskrivare som kan skriva ut färgbilder på målarduk. Paradiset har öppnat sig. Jag kan framställa spöken. Jag kan vara spontan. Jag kan fäkta med stora penslar utan att skämmas. Jag kan använda de där hemska bilderna från mammas förfallna lägenhet, gjuta in en gnutta hopp i dem. Jag kan med facit i hand återskapa mitt första bröllop i salongen i farfars slott - och varsebli de underliggande stämningar som jag inte kunde förstå när jag var ung.. Jag kan sätta in mina egna skådespelare i de rum jag byggt till filmer och i de rum där jag själv bott.

På nätterna lever jag vidare i de här rummen. När jag kommer till ateljén, nästa dag, går jag in i bilderna. Och hamnar i ett rus av dåtid, former, framtid, och färger. Allt snurrar fast jag är nykter. Att arbeta är det bästa i tillvaron.

Carl Johan De Geer